Ulrika Ramstrand, Bibeln idags redaktör skriver i det aktuella numret:

Gud i naturen

Theofil Engström skrev sången Gud i naturen, som inleds så här:
"Det stod en blomma så skön och blid i dikesrenen där hemma vid
Den lilla blomman jag glömmer ej, den himmelsblåa förgätmigej.
Fast utan ord den bilden ger mig bud: Det finns en Gud, det finns en Gud.
Ty allt det sköna som mitt öga ser, en större tro på Gud mig ger."

Kanske har du redan noterat att omslaget den här gången pryds av just en sådan liten himmelsblå förgätmigej. Förutom att den kan påminna oss om Guds existens så är det också en blomma med ett symboliskt namn. Förgätmigej, eller glöm mig inte, kan man tänka sig att Gud hälsar till oss. Eller att vi ska påminnas om att inte glömma honom, hans ord, hans kärlek och bud.

Förmodligen kan fler känna igen sig i den här sortens gudshälsning än i hur det gick till när Gud uppenbarade sig för Saul, vilket förstås inte hindrar att berättelsen om honom, som sedan kallades Paulus och som vi bland annat läser om det här kvartalet är fascinerande. Jag tror inte Paulus var i närheten att glömma det han upplevt!
Blommans namn kan också påminna oss om annat vi behöver komma ihåg, till exempel att inte bara bli ordets hörare utan också dess görare. Vem behöver du komma ihåg lite extra just nu? Vem behöver dig och dina omsorger?

Jag hoppas också att du inte ska glömma att ta med dig den här boken när du åker på semester och släpper en del av de vardagliga rutinerna. Bibeln idag funkar också på semestern, liksom när allt drar igång igen.

Trevlig sommar!

Bibeln idag kvartal 3

Tidigare publicerat:
Lydnad och olydnad Nr 2/10
Löften Nr 1/10
Fler prenumeranter Nr 4/09

Vad gör inte barn?

Jesus sa att vi behöver bli som barn och vi undrar vad han egentligen menade. Ibland tycker vi att vi förstår, andra gånger inte, för vi anar ett djupare mysterium. Så är det med mycket i Bibeln, det är inte meningen att man ska förstå allting direkt. För då förstår bara förståndet, och det har en rätt tunn jordmån. Hjärtat begrundar och låter sig vattnas av Anden, och då gror en djupare förståelse med bättre rötter.

I centrum för den kristna tron står rättfärdiggörelsen genom tron på Jesus, alltså att vi får ett rätt förhållande till Gud enbart genom det som Jesus gjort för oss. Detta är en djup sanning som strider mot vårt förstånd, som säger att vi själva måste bidra med allt det bästa vi förmår för att kunna räknas som rättfärdiga. Så Jesus pekar på ett barn.
Där, hos det helt lilla barnet, ser Jesus något. Och han associerar detta till det som han senare ska undervisa Paulus om. Det ofördärvade barnet, som ännu inte har börjat försöka förtjäna kärlek, vet att det är älskat och accepterat. Det faller det inte in att något eventuellt ska göras för att få ha detta rätta förhållande till sina föräldrar som det ständigt badar i.

Du och jag vet förstås allt det här. Ändå lurar vi ständigt oss själva. Vi tror så lätt, ungefär elvatusen gånger i månaden, att det finns något som behöver läggas till detta att ständigt komma inför Jesu ansikte och låta oss älskas. Men det finns inget sådant. Allt det goda Gud har berett för oss, till att gestalta här i livet, finns gömt i det där lilla, att vara som det där lilla barnet, att vara vaken inför det faktum att vi, i denne älskande Kristus Jesus, äger Guds välbehag.
Det finns två ord som Jesus knyter samman med de övriga orden om barnet, det är omvända sig och ödmjuka sig. När vi inte är som barn är det detta vi behöver göra.

Daniel Nilsson
Generalsekreterare

Tidigare publicerat:
Effata Nr 4/09