Publicerades i ursprungligen i Teologi och ledarskap.
Ledarna som intervjuades under den första fasen av Här för att stanna projektet[1] var rörande överens. Det vanligaste tillfället då församlingen tappade personer som var troende var i olika övergångar. Från mellanstadiet till högstadiet, gymnasiet till universitetet eller från ung vuxen till ”vanliga församlingen”. Förvånansvärt få hade några som helst strategier för att möta det som de ansåg vara en av sina största utmaningar.
I rapporten Kristen tro på glid[2] (som fokuserar på unga vuxna inom frikyrkligheten) så använder sig Mattias Sennehed av bilden av en hängbro när han beskriver steget från ungdom till vuxen. Tonårstiden leder mot ett stup, ett ofrånkomligt slut på en period. Unga vuxna-tiden blir då bron över ravinen. Den dramatiska bilden hjälper oss att vakna till inför realiteten i hur svåra övergångar kan vara. Steget som Mattias beskriver är troligen den största av alla omställningar.
Gruppen i helheten
Grupper skapas naturligt i församlingar. Gruppens dynamik gör att vi knyts starkare till de människor vi umgås med under en period. Den mindre gruppens roll är central för att alla ska kunna bli sedda, göra sina trosresor och hitta sina roller inom den större gemenskapen. Självklart är alla individers trosresor unika men det finns drag som gäller majoriteten och inte så sällan sker en stor del av dessa resor just i den lilla gruppen:
- Tron växer och blir ens ”egen”.
- Känslomässiga berg och dalar passeras.
- Vår förståelse för teologi och kunskap fördjupas.
Allt detta pågår samtidigt som vi utvecklas känslomässigt, kognitivt och socialt som människor.
Gruppen blir ofta den plats där denna utveckling får pågå i en trygg miljö och inte sällan med andra personer som är i samma fas av utvecklingen. Hur formas då dessa grupper som har en så stark påverkan på oss?
Skolans och ålderns makt över grupptillhörigheten
Skolan, fotbollsklubben eller kyrkan, det spelar ingen större roll. I de allra flesta områden i samhället är åldern en av de viktigaste faktorerna som avgör vilken grupp man placeras i. Skolans klasser och stadier har kommit att fullständigt dominera denna indelning. Det finns fullt rimliga förklaringar till det då kroppens och hjärnans utveckling är en av de viktigaste faktorerna till en individs förmågor, intressen och frågeställningar. En 10-åring och en 20-åring skiljer sig helt enkelt så pass mycket från varandra att det är mer relevant att vara med någon ur sin egen åldersgrupp. Det är inte något konstigt med att vi känner oss hemma i en grupp som består av jämnåriga, de är ”mer som oss” helt enkelt.
Det gäller dock inte bara personer under 20 år utan är en upplevelse som sträcker sig uppåt i åldrarna. Senare i livet blir det vanligare att gemensamma livserfarenheter, intressen eller övertygelser förenar. Det är därför väldigt vanligt att verksamheter delas in i ålderskategorier även efter tonåren, till exempel ”ung vuxen”, ”mitt i livet” eller ”pensionär”.
Det är värt att nämna att det alltid finns enskilda individer som, av olika skäl, inte passar in i dessa förenklade åldersgrupperingar. Det hindrar dock inte att den större massan allt som oftast trivs med denna grundläggande indelning.
Kyrkan följer mallen
Kyrkan är inte annorlunda på den här punkten utan vår verksamhet är många gånger indelad med ålder som huvudfaktor. I större församlingar är nästan alltid anställningar styrda av åldersgrupp, ”ungdomspräst”, ”barnpastor” eller ”diakon med inriktning mot äldre”. Inte minst syns det i söndagsskola och annat arbete med barn och unga. Ju större församlingen desto striktare tenderar åldersfördelningen bli. De kan ha olika kreativa namn, men i botten finns en rekommenderad ålder. Det är den enklaste av indelningar, för ingen behöver fundera på sin ålder. Alla vet var de ska. Åldersgrupperna har också den fördelen att de kan leda till att individer följer varandra genom livet.
Denna artikel har inte som mål att ifrågasätta åldersindelningen i våra församlingar. Den har sina tydliga poänger och är något jag tänker utgå ifrån i diskussionen. Det finns däremot ett parallellt samtal som behövs om hur vi når flergenerationella relationer inom ett så ålderssegregerat system. Vi behöver även ha en beredskap för personer som inte passar in i strikta åldersgrupper, vare sig någon är ”mogen för din ålder” eller av någon anledning (till exempel särskilda behov) inte passar in i mallen. Men låt oss utgå från den verklighet som många församlingar har, många grupper är åldersindelade.
Övergången som nyckel
Det är relativt få som har som största nöje i livet att gå från en trygg grupp till en helt ny grupp med okända människor. De flesta känner ett naturligt motstånd mot att bryta upp från trygghet. Det är dock ofrånkomligt att vi är tvungna att byta grupptillhörighet ibland. Vi växer upp, flyttar eller behöver andra saker.
När den norska forskaren Erling Birkedal[3] studerar vad som underlättar för personer att behålla en tro genom hela livet så identifierar han tre starka faktorer: social gemenskap, kognitiv reflektion och emotionella upplevelser. Den lilla gruppen är många gånger den viktigaste delen av den sociala dimensionen. I Här för att stannas intervjuer var det tydligt att den sociala byggstenen prioriteras högt hos många ledare, i flera fall till och med uteslutande. Birkedal betonar dock att om bygget blir för ensidigt så riskerar tron att skaka när den byggstenen utmanas. Ett gruppbyte skakar om den sociala gemenskapen och kan alltså skaka om tron. Det borde få oss att reflektera kring arbetet med de emotionella och kognitiva delarna av tron. Kristen tro på glid[4] ser i sina enkäter med bibelskoleelever att individuella faktorer (egen bibelläsning och lovsång) lyfts fram som viktigast för tron. Också det bör utmana oss att se över våra övergångar om den sociala dimensionen har överbetonats , annars gör vi många unga en björntjänst.
Varför gör vi det så svårt, eller inte alls?
Om vi nu accepterar att övergångar är viktiga och att få verkligen älskar gruppbyten så borde det synas i vår verksamhet att övergångar är ett prioriterat område. Vare sig det är femåringen som ska till nästa grupp, tonåringen som ska en annan ort, den nyfrälsta som ska hitta in i församlingen eller den nyblivna pensionären som letar en roll så behöver vi fundera över hur vi kan underlätta övergången.
Lär av skolan
Här tror jag vi kan lära oss av skolans värld som tvingas genomföra övergångar återkommande. Det finns inskolning, besök på mellanstadiet, prova på-dagar på högstadiet och öppet hus inför gymnasievalet. Skolan jobbar aktivt med övergångar. Lärare besöker klasser de ska ta över, 6:or besöker högstadiets lokaler för vissa lektioner och inte minst så arbetar lärare strategiskt för att förbereda eleverna på kraven som kommer på nästa nivå.
Några exempel på motsvarande tankar i kyrkans värld skulle kunna vara:
- ”Ta med din förälder”-gånger.
- Prova på tonår, där den befintliga gruppen informeras om att nya kommer på besök.
- Ledare som besöker yngre grupper.
- Gruppen gör studiebesök i nästa grupp.
- Övergångsfester som välkomnar den nya.
- Ledare som deltar i den yngre gruppen.
- Äldre/erfarna personer som är ledare i grupper de själv lämnat.
- Faddrar och mentorer.
- Personliga förebedjare.
- Tips om var man kan gå i staden man flyttar till.
- Samtal en månad efter flytt för att få frågan om hur det går.
Alla exempel här ovan är mest för barn och ungdomar men jag tror det är minst lika viktigt över hela spektrat. Tänk vad mycket enklare det vore om några varianter av förslagen ovan också gällde den nyblivna pensionären eller den nykristne!
Ta inte efter allt skolan gör, faran med ”läsåret”
Skolans värld har dock infört en sak i vårt medvetande som försvårar våra övergångar och det är terminsindelningen. Nästan 100 procent av de jag pratar med genomför sina gruppbyten under sommaren. Du slutar i en grupp i maj/juni och förväntas dyka upp i den nya i september. Detta tror jag är ren galenskap. Hur mycket lättare skulle det inte vara om april månad var övergångsmånad? Då hinner man landa i den nya gruppen innan sommarens avbrott kommer.
I intervjudelen av Kristen tro på glid[5] visar det sig att flera som lämnar kyrkan gör det gradvis, de ”glider bort”. Många gånger så är det inte ens en medveten process hos individen. Det ska betonas att svaren är från frivilliga intervjugrupper och de som har mer dramatiska/traumatiska berättelser kan ha undvikit att vara med i intervjuerna. Det står dock klart att det finns många som ”bara försvann”. Jag är helt övertygad om att en del av dessa hade kunnat vara kvar med en mer planerad strategi för övergångar. Vi gör det faktiskt onödigt svårt.
När upplevde du senast en övergång?
Vi riskerar att bli hemmablinda. När var du senast med och upplevde en övergång ur en ny individs ögon? Jag fick förmånen att följa med ett av mina barn till tonårsgruppen för första gången och det gav en hel del tankar. Vi kom till en nedsläckt kyrka med enbart några få ljuskällor (stor skillnad mot en söndag förmiddag). Vid ett av borden satt ett gäng av de äldre ungdomarna och pratade lågmält. Barnet hade ingen kompis att möta på plats. Huvudledaren var borta och förberedde något. Jag kan fortsätta med detaljer men jag tror att du som läser förstår var jag vill komma. Det var kort och gott en ganska skräckinjagande upplevelse. Minns du hur det var att vara liten på en ny plats? Kan du komma ihåg hur läskiga äldre tonåringar kan vara när man är tolv? Efteråt hade jag ett samtal med ledarna och redan gången därpå var det stor skillnad. De ville bara gott, men hade inte reflekterat över hur miljön kunde uppfattas för någon som aldrig sett kyrkan på det sättet.
Inte ett engångskoncept
En övergång kan inte heller vara ett engångskoncept. Kom ihåg att alla inte kommer varje gång, snarare är det undantaget att någon dyker upp varje vecka. Om vi planerar övergångsverksamheter bör vi därför reflektera så vi fångar så många som möjligt, kanske att det är något som sker återkommande under en månad?
Strategi!
Församlingar har många goda idéer, tyvärr är vi hopplöst dåliga på att komma ihåg och genomföra bra saker år från år. Särskilt farligt kan det bli om centrala verksamhetsinslag förväntas kommas ihåg av en person (många gånger anställd) och så blir den personen sjuk. ”Inga studenter blev avtackade i år för bara ungdomsledaren visste vilka de var” eller ännu värre ”Lisa och Johan glömdes bort …”. Ett enkelt årshjul som lyfter olika årliga övergångsverksamheter är en stor hjälp för att inte något ska glömmas bort.
Lär av andra, stjäl andras goda idéer.
Du behöver inte uppfinna hjulet själv. Ta alla chanser du får att fråga dina vänner och kollegor från andra sammanhang om hur de gör. Kanske har de en sak de testat som är briljant eller något som inte funkade alls. Vi kan lära oss så mycket av varandra. Tveka inte heller att dela med dig av dina egna idéer. Många gånger går vi och tror att vår idé är något ”alla gör” men så kan det vara precis den idéen som hjälper en annan församling vidare.
Ni kan inte anställa bort ansvaret
Kanske läser du detta, och resten av detta nummer, och upplever att du får hundra nya uppgifter att genomföra i ditt redan fulla schema. Det kan inte nog betonas att det församlingsbygge som antyds här ovan är en målbild och inte var er församling kan vara imorgon. Jag vill också slå fast att detta inte kan lösas genom att vi anställer människor som ska fixa allt detta. Titta gärna på listan under ”lär av skolan” igen. De allra flesta punkterna på den listan behöver vara något som är hela församlingens ansvar.
Låt oss tillsammans våga erkänna var vi brister och ta medvetna steg för att inte tappa människor i onödan. En sådan sak är att se, fira och planera för sunda övergångar.
Olof Brandt, generalsekreterare Bibeln idag
[1] Här för att stanna är ett projekt som drivs av Bibeln idag med fokus på att förstå vilka faktorer som gör att främst unga får en tro som håller i ett livslångt lärjungaskap. Under första fasen av projektet intervjuades ett 40-tal ledare om deras syn på arbetet bland barn och unga. www.härförattstanna.se
[2] Kristen tro på glid, sid 24, kan läsas digitalt eller beställas via www.altutbildning.se/ips
[3] Erling Birkedal, “Kanskje jeg tror på en gud, men-” : en langtidsstudie av gudstro hos unge fra 13 til 25 år
[4] Kristen tro på glid, sid 73
[5] Kristen tro på glid, sid 149